• My Westerdahl

Med ansvar och förstånd

När jag fortfarande åt socker så vet jag att jag hade både den ena och den andra förklaringen för mig själv varför jag skulle få äta. Antingen så var det för att chefen var taskig mot mig eller så var det för att jag skulle fira något eller så var det för att det var synd om mig. Alltid var det en yttre omständighet som skulle avgöra om jag åt eller inte.



Jag var som ett frö för vinden och kunde inte lita på ett enda löfte i maten. Någonstans visste jag att om livet blev tillräckligt jobbigt så skulle jag falla dit, jag hade nämligen inte stängt dörren till drogen och då kommer den alltid finnas där som utväg.


Skilj på förståelse och offerkofta


Vi valde inte att bli beroende - det är en oturlig kompott av gener, uppväxt och beroendeframkallande mat som skapade vår beroendehjärna. Är vi känsloätare så äter vi på känslor - och det beror på att ingen har lärt oss hur vi skall hantera känslor. Det är som att stå där mitt i en storm och inte ha någon gummibåt. Då tror vi att hajen som lurar i vattnet är något vi kan ta rygg på - men beroendet kommer med ett dödligt hugg. För att ta oss vidare i tillfrisknandet så behöver vi respektera det, respektera vår historia men inte för den sakens skull vältra oss i självömkan. Vi behöver titta på vad vi kan påverka och inte - vår uppväxt är inte en av de sakerna. Vi behöver vara självsnälla när vi ser hur vi reagerar på vissa saker, men också vara tydliga i hur vi jobbar framåt och tar ansvar över vårt mående.


Det är den största friheten, att visa förståelse mot oss själva samtidigt som vi tar ansvar över vårt nu och vår framtid.

Prenumerera